En av de sangene som har gjort mest inntrykk på meg, er “Jerusalem”, sunget av Einar Ekberg. Den bærer riktignok preg av å være fra en svunnen tid, og beskriver noe som hendte for nesten to tusen år siden, men den føles likevel som en dessverre altfor nøyaktig beskrivelse av vår egen tid.
By: Spreng Ben
Teksten er skrevet av Conrad Björkman, og melodien ble komponert av Einar Ekberg da han var 14 år gammel.
Han hade svårt att komma tillrätta med en särskild ackord-kombination. I en dröm under natten, berättar Einar Ekberg, ”sträcktes en vit, vacker hand ut mot tangenterna och tog ett ackord … Det var ett altiserat biseptimackord i E-dur. Så hörde jag en röst i drömmen som tydligt sa: ”Det ackordet är från Gud!”
Om akkorden var fra Gud eller ikke, er ikke så godt å vite, og det er slett ikke sikkert melodien faller i smak hos alle, den er tross alt fra 1919… Men lytt likevel til teksten! Kan det være at Mesteren også i dag gråter, mens lyden fra gledesfesten i menigheten som bærer hans navn høres i bakgrunnen?
Jesus på Oljeberget
Från bergets topp han blickar över staden,
Vars kullar glimma, badande i sol.
Och bland palatsen ser han främst i raden
Det stolta templets strålande kupol.
Han ser och ser med blick, som genomtränger
Det fagra skal, som döljer bitter nöd;
Han ser, hur synd och otro utestänger
Välsignelsen, som han så ofta bjöd.
Och Jesus grät, hans ömma hjärta blöder
I helig kärlek oförliknelig
För detta folk, för sina egna bröder,
Som så i villors natt förirrat sig.
Det höres sorl från stadens glädjefester
Och dans och spel till pukor och cymbal.
Men medan solen sjunker ned i väster,
Går Mästarn klagande i Kidrons dal:
»Jerusalem, Jerusalem du arma,
Som hastigt ökar dina synders mängd,
Ack, ofta har jag velat mig förbarma
Men fann din dörr beständigt för mig stängd.
Jerusalem, o, att du ändå visste,
Vad som tillhör din lycka och din frid!
Men nu är det fördolt — din syn du miste,
Då du ej aktade din söknings tid.»
Vak upp, min själ! Vak upp, du Herrens skara!
Var äro vi, när Mästar’n nalkas blid?
Inseglet hans skall kännetecknet vara
På dem han kallat till sitt rikes frid.
När tidens sol går ned i blod och töcken
Och gudsförgäten värld går till sin dom,
De heliga från vedermödans öken
Förklarade till Sion vända om.